Livet

Jag tappar fotfästet, mer och mer, famlar i mörkret. Jag vet inte hur livet ska se ut. Verkligheten kommer ikapp mig och det gör så fruktansvärt ont. Saknaden efter Corona är så stor, att den tar över, tar ingen hänsyn om vart jag är. Tåget, bussen, hemma, jobbet. Kan inte hålla tillbaka, de bara rinner ner för mina kinder. Livet har tagit en vändning jag inte är beredd på, åt ett håll jag inte klarar av. Vet inte vad jag ska göra, säga eller ta vägen. Jag bara finns.
 
Nu, nu förstår jag vad Corona har betytt för mig, hur mycket hon har gjort att jag fungerar. Att jag klarar av alla motgångar i livet, har alltid varit tack vare Corona, för henne har jag kämpat. För henne har jag gått genom eld, korsat hav och bestigit berg. För henne har jag gjort allt, och nu finns hon inte mera, hon kan inte stötta mig i dom svårare perioderna, få mig att kämpa det där extra eller få ett leende på mina läppar när livet vänder en ryggen.
 
Jag saknar dig mitt älskade hjärta, så mycket att det gör ont, överallt. Men du behöver inte lida längre, och jag hoppas du galopperar på dom evigt gröna ängarna, fri från smärta.

Kommentarer
Postat av: Linda Näsbom

Känner precis samma sak <3 det är en fruktansvärd smärta. det blir bättre säger dem. men jag vet inte än när eller hur. Kram

2017-12-13 @ 17:18:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0